Tina

Satt och tänkte lite på olika saker. Jag hatar att vara ensam, det finns inget värre för mig än att bli lämnad helt ensam så för att undvika det hoppar jag in i en folkmassa för att vara en i mängden men i slutändan så måste alla hem... då är jag ensam... så då letar jag efter nästa folkmassa som jag kan vara med. Det här tar aldrig slut och jag har förstått att man måste vara ensam ibland... men inte alltid. Ibland vill man verkligen bli förstådd men då har man ingen som lyssnar, ingen som bryr sig.
Två år sedan var jag den tysta personen som inte sa mycket och att uttrycka känslor och prata om vad jag tycker och tänker hände bara inte. För mig fanns det bara en person som förstod mig och det var jag. Nu har jag förändrats och det har varit en tuff och lång väg, but I'm different. Kan prata om mina känslor för jag vet hur frustrerande det är när man försöker prata med någon som inte kan (eller vill) säga vad han/hon tycker och tänker. Man står där som ett stort frågetecken och frågar: "men varför blev du sur nyss?" och svaret blir alltid: "jag vet inte." Då undrar jag bara... Varför blev du sur då... men i slutändan kan man komma med hur många frågor som helst för svaret kommer alltid vara jag vet inte.
Jag kan ge ett exempel på hur det har varit tidigare för mig. Jag pratar inte med mina föräldrar om allt och så har det tyvärr alltid varit. Jag har inga syskon så för mig har det inte funnits något annat alternativ än att vara med kompisar eller för mig själv. Jag var i ett förhållande 1 och ett halvt år sedan som inte var bra på slutet men jag sa inget till mina föräldrar av en riktigt dum anledning... jag ville inte att de skulle tycka illa om min dåvarande pojkvän. Även mina kompisar fick inte veta alla detaljer. Sedan på slutet blev det riktigt dåligt och då fick jag berätta allt för mina föräldrar och för dem kom det som en chock! De förstod inte vad som hände och kunde därför inte hantera situationen på bästa sätt men det var ju för att jag inte hade berättat innan, de visste inget om de småbråk som ledde till stora bråket. Därför säger jag nu att man måste ha någon att prata med, man klarar sig inte annars. Man kan försöka hålla allt inne ett tag och spela tuff men that won't work forever.
Jag har haft Sandra med mig, i 14 år har hon inte lämnat min sida... vad som än händer håller hon sig på min sida och hon finns alltid där för mig. Hade inte klarat mig utan henne.
Alla behöver minst en person som de kan prata med och jag hittade den personen 14 år sedan. Några kanske hittar den personen i någon förälder...
Började tänka lite på hur killar gör... Det finns vissa killar som kan prata med sina föräldrar (eller en förälder) så de kan man räkna bort. Sen finns det personer som kan prata öppet om känslor med kompisar så även de kan vi räkna bort. Men tredje högen då? De som varken har en förälder eller kompisar som de kan prata med? Nu säger jag inte att tjejer inte kan vara i den situationen men jag tror helt ärligt att tjejer har lättare att hitta kompisar som de kan prata med om ALLT än vad killar har... Äh jag vet inte.