Vad hände?
Förra året skrev jag en artikel om kärlek. Jag tycker att det är så svårt att definera något, förklara med ord. Man säger att en bild säger mer än tusen ord men det finns ingen bild som kan förklara hur jag känner just nu och jag skulle inte ens behöva tusen ord om jag hade kunnat beskriva mina känslor och tankar.
Jag tror på kärlek, det gör jag verkligen men det gjorde jag inte då. För mig fanns det inte. Kärlek. Nej.
Min sista mening i artikeln var: "Det kan kännas som att man svävar på moln, hur underbart som helst men det gäller att inte stå kvar för länge för då faller man"...
Gäller det även vänskap?... Hoppas inte det.
Jag har en kompis som står mig väldigt nära... eller kanske borde skriva stod. Vad hände? Jag sårade, vi bråkade, vi grät, vi skrattade... men vad händer nu? Jag känner mig... går inte att förklara. Känns som ett hugg varje gång du säger okej när jag har sagt nåt roligt och skrattat. Du är helt tyst. Jag väntar men det kommer inget. Man känner sig så dum. Jag kommer inte sluta försöka. Det vet du nog för det kanske är det som gör att du fortsätter. Jag vet att jag är jobbig men det här är mina känslor och mina ord. Du kan inte stoppa dem. Försök inte ens.
Det finns inget värre än när en person som står en nära inte mår bra. Eller jo, det finns det. Det är mycket värre när man vet att en kompis mår dåligt men inte vet vad man ska göra åt saken, det är värre.
Jag är rädd att jag ska förlora dig för det känns som att du släpper taget, sakta men säkert. Nu finns det inget kvar, det är inte spännande längre men det är bara det du känner, inte jag.
Vi hade de roligaste samtalen man kan ha, kunde ligga och prata i timmar. Va det bara för att...?
Det värsta är att jag inte ens kan prata med dig om hur jag känner för det känns som att det är just det som får bägaren att rinna över... du kommer släppa taget helt. Gör det inte. Jag bryr mig för mycket och kommer inte klara det så jag skriver det igen, gör det inte. Snälla.
Jag tror på kärlek, det gör jag verkligen men det gjorde jag inte då. För mig fanns det inte. Kärlek. Nej.
Min sista mening i artikeln var: "Det kan kännas som att man svävar på moln, hur underbart som helst men det gäller att inte stå kvar för länge för då faller man"...
Gäller det även vänskap?... Hoppas inte det.
Jag har en kompis som står mig väldigt nära... eller kanske borde skriva stod. Vad hände? Jag sårade, vi bråkade, vi grät, vi skrattade... men vad händer nu? Jag känner mig... går inte att förklara. Känns som ett hugg varje gång du säger okej när jag har sagt nåt roligt och skrattat. Du är helt tyst. Jag väntar men det kommer inget. Man känner sig så dum. Jag kommer inte sluta försöka. Det vet du nog för det kanske är det som gör att du fortsätter. Jag vet att jag är jobbig men det här är mina känslor och mina ord. Du kan inte stoppa dem. Försök inte ens.
Det finns inget värre än när en person som står en nära inte mår bra. Eller jo, det finns det. Det är mycket värre när man vet att en kompis mår dåligt men inte vet vad man ska göra åt saken, det är värre.
Jag är rädd att jag ska förlora dig för det känns som att du släpper taget, sakta men säkert. Nu finns det inget kvar, det är inte spännande längre men det är bara det du känner, inte jag.
Vi hade de roligaste samtalen man kan ha, kunde ligga och prata i timmar. Va det bara för att...?
Det värsta är att jag inte ens kan prata med dig om hur jag känner för det känns som att det är just det som får bägaren att rinna över... du kommer släppa taget helt. Gör det inte. Jag bryr mig för mycket och kommer inte klara det så jag skriver det igen, gör det inte. Snälla.
Kommentarer
Trackback
